Una confessione come Dio comanda! Imparare a confessarsi bene e spesso è indispensabile per vivere una vita cristiana degna di questo nome Confessarsi oggi è cosa alquanto rara. Fare una confessione e non uno sterile colloquio cosa rarissima. Confessarsi bene cosa quasi del tutto inesistente. Vediamo perché. Il Concilio di Firenze (1438-1445), fu il primo Concilio ecumenico cattolico che formulò una dottrina sistematica e completa sui sette sacramenti e il loro contenuto. A proposito del sacramento della penitenza dà un insegnamento tanto sobrio ed essenziale quanto chiaro ed esaustivo. “Il quarto sacramento è la penitenza, di cui – per così dire – gli atti del penitente sono la materia, distinti in tre gruppi: il primo di essi è la contrizione del cuore, che consiste nel dolore del peccato commesso accompagnato dal proposito di non peccare in avvenire. Il secondo è la confessione orale, nella quale il peccatore confessa integralmente al suo sacerdote tutti i peccati di cui ha memoria. Il terzo è la penitenza per i peccati, secondo quanto stabilisce il sacerdote. Si soddisfa a ciò specialmente con la preghiera, il digiuno e con l’elemosina. Forma di questo sacramento sono le parole dell’assoluzione, che il sacerdote pronuncia quando dice: ‘io ti assolvo’. Ministro di questo sacramento è il sacerdote, che può assolvere con autorità ordinaria o delegata dal proprio superiore. Effetto di questo sacramento è l’assoluzione dai peccati” (Denz 1323) Ho parlato di essenzialità nell’esporre la dottrina accompagnata da chiarezza ed esaustività. In queste poche battute, infatti, è contenuto il cuore della dottrina su questo importantissimo sacramento, rarissimamente celebrato come si deve, soprattutto in considerazione del fatto che la “materia” di esso sono gli atti del penitente e, purtroppo, quasi sempre sono posti in essere in maniera molto lacunosa e imperfetta quando non addirittura totalmente inesistente. Il Concilio usa la perifrasi “per così dire” per far comprendere l’assoluta singolarità della materia di questo sacramento, in cui essa non è un elemento sensibile, ma una serie di atti liberi e personali. Vedremo che il Concilio di Trento, consapevole di questa difficoltà, parlerà di “quasi-materia”. In ogni caso questo significa che se il penitente non pone bene in essere i tre atti (contrizione, confessione e penitenza) che costituiscono la singolare materia di questo sacramento, esso sarà totalmente invalido, inutile, inefficace o anche addirittura sacrilego, non meno di come lo sarebbe un battesimo amministrato – mi si perdonino le espressioni – col whisky o una santa Messa celebrata con biscotti e coca cola. Questo significa che se il peccatore che va a confessarsi, ad esempio, non prova vero dolore per il peccato commesso, a cui deve essere necessariamente unito il proposito di non peccare più, la confessione è nulla e sacrilega. Questo discorso deve essere ben compreso e meditato dai peccatori abituali o recidivi, che pensano di poter spensieratamente commettere peccato mortale su peccato mortale (e questo vale specialmente per ciò che concerne il sesto e il terzo comandamento) e poi, saltuariamente, confessarsi (per poter fare la comunione) senza la minima intenzione di correggersi. Era per la carenza di questo essenziale requisito – da lui conosciuto in via soprannaturale – che san Pio da Pietrelcina rimandava la maggior parte dei penitenti senza l’assoluzione sacramentale. Analogo discorso vale per la confessione, ossia l'accusa dei peccati. Innumerevoli sono le confessioni che si riducono, a seconda dei casi, ad un semplice sfogo per problemi di varia natura, ad un vano chiacchiericcio o addirittura, in alcune circostanze, ad una totale assenza nella confessione della benché minima ombra di peccato accusato. E’ gravissimo oltraggio a questo sacramento profanarlo in questo modo. In confessionale si entra per umiliarsi dei peccati commessi e chiederne perdono a Dio, dopo essersi preparati con l’esame di coscienza quotidiano o immediatamente precedente la confessione, lasciando fuori dalla sfera sacramentale tutto ciò che non attiene in senso stretto alle colpe di cui accusarsi per ottenerne la remissione. Innumerevoli sono anche le confessioni in cui il penitente non confessa colpe gravissime perché le ritiene non tali, oppure perché, pur essendone consapevole, teme i rimproveri del sacerdote o si vergogna per la particolare scabrosità di alcuni peccati sommamente ripugnanti o degradanti. Anche in quest’ultimo caso si commette una grave profanazione del sacramento e si esce dal confessionale non assolti e riconciliati, ma con l’anima ulteriormente gravata da questa orribile colpa. A volte i penitenti vanno in cerca di qualche confessore compiacente che li scusi o, peggio, li confermi nel male. In questo caso, sempre citando il grande santo stigmatizzato del Gargano, badino di non illudersi perché l’unica cosa che succede è che si andrà all’Inferno in compagnia di tale arrogante e superbo confessore che pensa di essere più grande di Domine Iddio, concedendo dispense o permessi che solo Lui avrebbe il potere di dare (e che mai dà, quando si tratta della sua santa Legge)! Anche l’ultimo atto, ossia la soddisfazione, è spesso vissuto con leggerezza dai penitenti. La penitenza sacramentale, infatti – che un tempo doveva essere eseguita prima di ricevere l’assoluzione – è parte integrante di questo sacramento e deve essere compiuta – sotto pena di peccato mortale (e sacrilegio) – con puntualità e precisione. Se il confessore dà una penitenza consistente in una singola preghiera o opera penitenziale (per esempio un digiuno o un'elemosina) essa va adempiuta se possibile immediatamente o almeno il più presto possibile. Se si tratta di opere che devono protrarsi per un certo lasso di tempo, esse vanno eseguite fedelmente secondo le indicazioni del confessore, con puntuale scrupolo, senza darsi facili dispense che possono ordinariamente essere concesse solo dal confessore che ha ascoltato la precedente confessione, salva sempre l’autorità del superiore ecclesiastico (parroco o vescovo). Ricordino i confessori che qualora consti loro con certezza morale che anche uno solo di questi requisiti è totalmente assente, non è loro consentito di impartire alcuna assoluzione, che sarebbe atto temerario e illecito e quindi non sottoscritto da Dio e che renderebbe tali incauti ministri responsabili di peccato mortale dinanzi alla divina giustizia, stante il chiaro insegnamento al riguardo di santi del calibro di sant'Alfonso M. De Liguori, patrono dei confessori e dei moralisti. Anche altre trascuratezze di cui non di rado si lamentano i penitenti (che non sempre sono essenziali, ma che comunque fanno parte del decoro e del rispetto dovuto al sacramento) quali il confessare senza cotta (o camice) e stola, non far recitare l’atto di dolore, non dare alcuna penitenza, avere delle modalità talora eccessivamente confidenziali, sono risolutamente da evitare e da bandire. Non tolgono la validità al sacramento, ma certamente costituiscono serie mancanze alla sua dignità ed integrità e non possono né devono commettersi a cuor leggero. Per rimettere i peccati degli uomini Gesù Cristo ha versato fino all’ultima goccia di sangue. Tutti, dunque, penitenti e confessori, abbiano grande cura e rispetto per questo sublime e provvidenziale sacramento, di cui tutti abbiamo costante e continuo bisogno.

En bekännelse som Gud befaller! Att lära sig att bekänna väl är ofta oumbärligt att leva ett kristet liv värdigt namnet Bekännelse idag är ganska sällsynt. Att göra en bekännelse och inte en steril intervju är mycket sällsynt. Bekänner väl, vilket nästan är helt obefintligt. Låt oss se varför. Konciliet i Florens (1438-1445), var det första katolska ekumeniska rådet som formulerade en systematisk och fullständig lära om de sju sakramenten och deras innehåll. Om botens sakrament ger han en undervisning som är lika sober och väsentlig som klar och uttömmande. "Det fjärde sakramentet är botgöring, om vilket - så att säga - den botfärdiges handlingar är frågan, indelade i tre grupper: den första av dem är ånger i hjärtat, som består i smärtan av synd som begåtts åtföljd av avsikten att inte synd i framtiden. Den andra är muntlig bekännelse, där syndaren till fullo bekänner för sin präst alla de synder han minns. Den tredje är bot för synder, enligt vad prästen fastställer. Detta tillfredsställs särskilt med bön, fasta och allmosor. Formen för detta sakrament är absolutionens ord, som prästen uttalar när han säger: 'Jag frikänner dig'.Betjänten av detta sakrament är prästen, som kan frikänna med vanlig myndighet eller med myndighet delegerad av sin överordnade. Effekten av detta sakrament är förlåtelse från synder " (Denz 1323) Jag talade om väsentlighet i att förklara läran åtföljd av klarhet och uttömmande. Faktum är att dessa få ord innehåller kärnan i läran om detta mycket viktiga sakrament, som mycket sällan firas ordentligt, särskilt med tanke på det faktum att "frågan" om det är den ångerfulles handlingar och, tyvärr, nästan alltid placeras i vara på ett mycket ofullständigt och ofullkomligt sätt om inte helt obefintligt. Konciliet använder perifrasen "så att säga" för att få människor att förstå den absoluta singulariteten i saken om detta sakrament, där det inte är ett känsligt element, utan en serie fria och personliga handlingar. Vi kommer att se att rådet i Trent, medvetet om denna svårighet, kommer att tala om "kvasimateria".I vilket fall som helst betyder detta att om den ångerfulla inte korrekt utför de tre handlingar (ånger, bekännelse och bot) som utgör den sällsynta saken i detta sakrament, kommer det att vara totalt ogiltigt, värdelöst, ineffektivt eller till och med helgerånande, inte mindre än hur det skulle vara ett dop som förrättas - förlåt mig uttrycken - med whisky eller en helgmässa firad med kex och cola. Detta innebär att om syndaren som går till bekännelse, till exempel, inte känner verklig smärta för den begångna synden, som nödvändigtvis måste förenas med beslutet att inte synda längre, är bekännelsen ogiltigt. Denna diskurs måste förstås väl och mediteras över av vanesyndare eller återkommande syndare, som tror att de med glädje kan begå dödssynd framför dödssynd (och detta gäller särskilt vad som gäller det sjätte och tredje budet) och sedan, då och då, bekänna (i ordning att ta emot nattvarden) utan den minsta avsikt att rätta sig. Det var på grund av avsaknaden av detta väsentliga krav - som han kände till på ett övernaturligt sätt - som den helige Pio av Pietrelcina skickade tillbaka majoriteten av de ångerfulla utan sakramental förlåtelse. Detsamma gäller bekännelse, det vill säga anklagelse om synder.Det finns otaliga bekännelser som, beroende på fall, reduceras till ett enkelt utlopp för problem av olika slag, till ett fåfängt pladder eller till och med, under vissa omständigheter, till en total frånvaro i bekännelsen av minsta skugga av anklagad synd. Det är en mycket allvarlig skandal mot detta sakrament att vanhelga det på detta sätt. Man går in i biktstolen för att ödmjuka sig för de synder som begåtts och be Gud om förlåtelse, efter att ha förberett sig med den dagliga samvetsgranskningen eller omedelbart föregående bikten, och utelämnar allt som inte strikt gäller de synder som ska anklagas för. få eftergift. Det finns också otaliga bekännelser där den ångerfulla inte erkänner mycket allvarliga synder för att han inte anser dem vara sådana, eller för att han, trots att han är medveten om dem, fruktar prästens förebråelser eller skäms över den speciella grovheten hos vissa extremt motbjudande eller förnedrande synder. Också i det senare fallet begås en allvarlig vanhelgning av sakramentet och man lämnar biktstolen inte frikänd och försonad, utan med själen ytterligare belastad av denna hemska synd. Ibland letar ångerfulla personer efter någon självbelåten biktfader som kommer att ursäkta dem eller, ännu värre, bekräfta dem i ondska.I det här fallet, alltid med hänvisning till det stora stigmatiserade helgonet Gargano, var noga med att inte lura dig själv eftersom det enda som händer är att du kommer att gå till helvetet i sällskap med denna arrogante och stolta biktfader som tror att han är större än Domine Iddio , bevilja dispenser eller tillstånd som bara Han skulle ha makten att ge (och som han aldrig ger, när det gäller hans heliga lag)! Även den sista akten, nämligen tillfredsställelse, upplevs ofta lätt av ångerfulla. Faktum är att sakramentell bot – som en gång behövde utföras innan man fick absolution – är en integrerad del av detta sakrament och måste utföras – under smärta av dödssynd (och helgerån) – med punktlighet och precision. Om biktfadern ger en bot bestående av en enda bön eller botarbete (till exempel fasta eller allmosor) ska den om möjligt fullgöras omedelbart eller åtminstone så snart som möjligt. Om det är fråga om arbeten som måste pågå under en viss tid, måste de utföras troget enligt biktfaderns anvisningar, med noggrann skruplning, utan att ge sig själva lätta dispenser som vanligen endast kan beviljas av biktfadern som har hört föregående bekännelse, alltid spara den kyrkliga överordnades (pastor eller biskops) auktoritet.Bekännare bör komma ihåg att om det är klart för dem med moralisk säkerhet att även ett av dessa krav är helt frånvarande, är de inte tillåtna att ge någon absolution, vilket skulle vara en hänsynslös och olaglig handling och därför inte undertecknad av Gud och som skulle göra sådana oförsiktiga ministrar som är ansvariga för dödssynd inför gudomlig rättvisa, med tanke på den tydliga läran i detta avseende från helgon av den kaliber St. Alphonsus M. De Liguori, skyddshelgon för biktfader och moralister. Också annan försummelse som ångerfulla ofta klagar över (som inte alltid är väsentliga, men som i alla fall är en del av dekoren och respekten på grund av sakramentet) som att bekänna utan övervåld (eller alb) och stulit, att inte ha smärthandlingen , ge ingen bot, har ibland överdrivet konfidentiella sätt, är resolut att undvika och förbjuda. De tar inte bort sakramentets giltighet, men de utgör verkligen allvarliga brister i dess värdighet och integritet och kan och får inte begås med lätthet. För att förlåta människornas synder utgjutit Jesus Kristus varenda bloddroppe. Därför bör alla ångerfulla och bekännare ha stor omsorg och respekt för detta sublima och försynsfulla sakrament, som vi alla har konstant och kontinuerligt behov av.